Vädret. Antagligen det folk oroar sig mest över när det kommer till ens bröllopsdag. Jag vet inte hur många gånger vi (framförallt Kenneth) var inne på yr.no, smhi och alla andra möjliga vädersajter veckorna och dagarna innan vår stora dag. Det läskigaste av allt är ju såklart att det inte går att styra över. Hur man än gör så kan man inte påverka vädret. Inte på något sätt. Inte det minsta. Tro mig, vi försökte ;)

 

Just därför var vi lite lätt nojiga över väderprogrnosen inför vår bröllopsdag, lördagen den 28 juli förra året. En vecka innan vigseln visade prognosen regn hela dagen, från tidig morgon till sen kväll. Dagen efter var det uppehåll några timmar på förmiddagen och dagen efter det var det till och med så att solen spåddes visa sig några timmar mellan alla regnbyar. Så där höll det på resten av veckan, med övervägande negativa prognoser får jag väl tillägga.

 

När vi vaknade tittade vi ut och såg att det mycket riktigt var mulet och att regnet hängde i luften. Jag kan inte säga att vi direkt var ledsna över detta, vi hade ju hunnit förbereda oss på det värsta och det kändes inte så nedslående faktiskt - vi hade fullt upp över att vara spända och lyckliga över att dagen då vi skulle bli man och fru äntligen var här. Vi gick upp, åt en underbart god frukost och åkte till mina svärföräldrar för att hämta min bröllopsklänning. Den fick hänga där sista dagarna, där kunde den hänga utanför klädgarderoben så att den inte blev skrynklig efter att jag hade hämtat den hos sömmerskan. Den kunde ju lika gärna ha hängt hemma men nu var det ju så att Kenneth inte hade sett den och jag ville ju inte förstöra överraskningen ;) Hursomhelst, vi hämtade klänningen och Kenneth körde mig till frisören där jag skulle bli fin i håret, sminkad mm. Fortfarande uppehåll. Någon timme senare, när jag satt och blev ompysslad av både frisören och min kära toastmadame, började det regna. Och det regnade inte lite heller - spöregn är rätta ordet! Vi tittade ut, ryckte på axlarna och konstaterade att det regnade - sedan glömde vi faktiskt av det lika fort igen. Vi hade mängder av andra saker att tänka på och prata om.

 

Kvart över tolv kom min kära svärfar och hämtade mig, då var vi redan en kvart sena för vi skulle möta fotografen vid fotoplatsen 12:00. Stig parkerade bilen precis utanför, kom in med ett paraply och eskorterade mig sedan ut till bilen så jag inte skulle få något regnstänk på mig. Strax därefter anlände vi till Nolhaga Slott, där jag fick se min blivande make iordninggjord med frockcoat, silvrig väst och plastrong dagen till ära - jag kan ärligt säga att jag aldrig har sett något snyggare i hela mitt liv! Han var, om möjligt, ännu snyggare än vanligt ;) Han såg riktigt stolt och rörd ut när jag klev ur bilen, var en helt fantastisk känsla att få möta sin blivande make på det sättet <3 <3 <3

 

Fotografen hade redan tagit detaljkorten på ringen mm, så när jag anlände så var det dags för korten på oss. Jag berättar mer om hur detta gick till i ett särskilt inlägg om just vår bröllopsfotografering - men det jag tänkte komma till var att under precis hela fotograferingen så stod regnet som spön i backen. Himlen fullkomligt öppnade sig och vi kunde såklart inte vara på något av de fotoplatserna som vi hade planerat. Hela fotograferingen gick istället till under Nolhaga Slotts två balkonger, en förvånansvärt stor och mångsidig yta faktiskt. Jag var väl lite orolig över att korten inte skulle bli lika bra som om det hade varit strålande sol ute men fotografen lugnade mig och sa att det inte kommer att märkas. Jag pustade ut, njöt av varje sekund av fotograferingen men helt övertygad var jag faktiskt inte. Men tji fick jag. I efterhand kan jag säga som så att jag är superglad över att regnet öste ner - trodde ALDRIG i mitt stilla sinne att korten skulle bli så bra! Hade solen varit framme så hade det säkert blivit bra kort då med, men då hade vi inte fått samma bakgrund som nu och själva fotograferingen hade säkerligen varit betydligt jobbigare. Kan tydligen lätt bli för varmt och svettigt för att kunna njuta av fotograferingen om solen står högt på himlen - även om man står i skuggan. En annan sak som var positivt med regnet var att det var folktomt i Nolhaga den här dagen. Hade det varit soligt och fint väder hade det säkerligen varit mycket folk i rörelse och några nyfikna blickar hade nog kastats åt vårt håll. Detta var jag väldigt nervös över innan bröllopet, var inte alls sugen på att bli uttittad och är väldigt glad att vi slapp bli detta! Så tack vare regnet(?) kan säga att både jag och Kenneth tyckte det var fantastiskt roligt att bli fotograferade! Vi njöt, skrattade och hade hur kul som helst tillsammans :) En stor eloge till vår fotograf också som verkligen var ett proffs på att få oss att känna oss naturliga framför kameran! Det blev inga stela och tråkiga kort här inte ;)

 

När fotograferingen var över satte vi oss i bilen och blev körda till kyrkan av Kenneths bror, tillika marskalk, Stefan. Väl framme vid kyrkan mötte vår toastmaster Daniel oss och gav oss ett varmt välkomnande. När vi klev ur bilen märkte vi till vår stora glädje att det var uppehåll - skönt! Vi kom fram till kyrkan fem i två ungefär och alla gäster var redan inne i kyrkan. Perfekt timing. Vi skred in i kyrkan till tonerna av Brudkör ur "Lohengrin" och när vi några minuter senare stod längst fram i kyrkan och lyssnade på prästens ord, så började solen skina. Solstrålarna sken in genom de vackra kyrkfönstren och stämningen kändes nästintill magisk - det var så vackert!

 

Vi vigdes och när vi senare mottog folkets jubel på trappan utanför kyrkan så stod solen fortfarande högt på himlen. Det formades en lång kö fram till oss och det blev många kramar, allt i strålande solsken, vilken lycka! Det var ju precis i denna stund som det var som viktigast att det var fint väder - och det blev det! Det trodde jag aldrig när jag såg hur regnet öste ner bara någon timme tidigare. Vi sken nog lika mycket som solen jag och min älskade make :) När kramkalaset blev till mingel såg vi plötsligt hur Annika och Linda kom körandes med häst och vagn - fantastiskt! Jag trodde att planerna på att åka häst och vagn var helt körda, men Annika och Linda hade inte gett upp av lite regn! I efterhand fick vi veta att pappa hade gått förbi Annika och Linda tidigare under dagen (de bodde grannar vid detta tillfället) och då hade de suttit i spöregnet och putsat vagnen. Pappa hade sagt något i stil med att "det ser ju inte ut att bli någon ljusning på vädret, så vi kör nog på plan B..." men de hade bara svarat "Nej vi kör på, det kan fortfarande fungera". Fantastiskt snällt av dem, vi är dem evigt tacksamma! Så det blev en häst och vagn-tur trots allt, till vår stora glädje! Vi klev upp på vagnen och åkte på en ca 45 minuter lång tur tillsammans med dem och detta var bland det bästa på hela dagen! Allting var såklart helt underbart dagen lång men just den här stunden, när vi satt på vagnen tillsammans och insöp vad vi precis hade gjort, var helt sagolikt ljuvlig. Vi var nu man och fru! Vi hade gått in i den nästan fulla kyrkan, sagt ja till varandra - högt och tydligt dessutom - och gått ut igen som äkta makar. Det är nog det mäktigaste jag varit med - alla kategorier! Vi pratade om vädret, vilken tur vi hade haft, och vad som väntade under kvällen. Vi pussades, drack champagne som vi fått av Annika och Linda och pussades igen. Vilken lycka! När vi kom tillbaka till festen mötte Daniel och Camilla oss igen och vi fick gå genom en allé av alla våra gäster som kastade rosbland och hurrade för oss. Det blev mingel och en skål med nya fina champagneglas med våra namn ingraverade - allting i solsken. Vi tog också gruppkort tillsammans med alla gäster, något som jag inte heller vågat drömma om när jag såg regnet strila på fönsterrutorna när jag satt hus frisören. Efter ännu mer mingel gick vi in och tog våra platser i den otroligt vackra salen som Camilla, min mamma och Annkie varit drivande i när det gällde piffandet och fixandet. Fantastiskt vackert! Daniel höll ett välkomsttal, vi fick in en utsökt förrätt och när min pappa senare höll det första "riktiga" talet, så öppnade himlen sig igen. Vi förstod knappt att det var regnet som lät så högt, det överröstade nästan pappa ;) Men vid det här laget gjorde det såklart ingenting att det regnade!! Vi hade haft strålande väder när det behövdes som mest och vi var fullkomligt överlyckliga över detta - det trodde ingen av oss och ingen av våra gäster heller för den delen. Väderleksrapporterna visade ihållande ösregn hela dagen, men vädergudarna var på vår sida! Yes! Vi hade en fotograf i kyrkan och under hela kvällen som filmade oss och på inspelningen från pappas tal hör man jättetydligt när det börjar regna, lite småkul. Regnet öste ner under resten av kvällen och jag passade givetvis på att gå ut och låta det regna lite i min brudbukett. Enligt talesättet så betyder det tur och lycka att få både regn och sol i buketten - så nu hoppas och tror jag att vi kommer få det lyckligaste äktenskapet någonsin! <3 <3 <3

 

Avslutar med ett av korten som vi tog i regnet. Enjoy!